En Snöpligt Gränsrik Resa

En semesterresa bör innehålla någon slags utmaning, åtminstone om man har slutat att jobba och behöver hålla sina sinnen i trim. Den ukrainska delen av Karpaterna skulle man kunna bila över och kanske bestiga landets högsta topp som ligger bara ett par kilometer från farbar väg. Bara 2061 meter högt så det tar man väl i sandaler. Man behöver kanske stanna någon natt i Lviv som får sin beskärda del av krevader men om Greta och Margot kan fara till Kiev så kan väl jag smyga in från sydsidan av bergen.

När jag hade köpt en färjebiljett från Nynäshamn till Gdańsk frågade jag en ideell organisation på Facebook om de behövde hjälp med transporter och en viss Christian Jutvik (javisst, han som drev Läs och Res) hörde av sig om att han hade saker som väntade på transport. Förr brukade det talas om Gröna kortet när man reste utomlands. Jag läste att man kan beställa det på försäkringsbolagets webbplats och det behövs utanför EU men det tar några dagar innan det kommer hem.

Jag åkte ut till Christian Jutvik i Saltsjöbaden och vi lastade min lilla Ford Ka med några lådor Covid-test. Jag var ju ensam i bilen så vi kunde även fylla baksätet. Jag fick ett telefonnummer och en länk med en position på kartan över Lviv av Iryna. På fredag 30 juni fick jag mitt gröna kort, avfärden skulle ske på tisdag 4 juli. I maj var jag också i Nynäshamn men då i den nya hamnen i Norvik där man seglar till Ventspils. Nu var det den “gamla” hamnen som gällde och allt flöt på som det skulle.

På båten var priserna satta i polska złoty men man kunde också betala med euro, men inte med svenska kronor. Man kunde inte heller växla några valutor. När man betalade med ett svenskt visa-kort kom det upp ett belopp i złoty och ett i svenska kronor men jag hade inte ens kollat upp valutakursen. Det belopp som visas i svenska kronor verkar vara det belopp som verkligen dras från kontot. Om man väljer den lokala valutan så vet man ju inte till vilken kurs beloppet kommer att belasta ens konto. Förr brukade kursen för den polska złotyn ligga kring kvadratroten ur fem, dvs drygt 2,20. Verkar kanske udda att ange valutakursen till en kvadratrot men betänk att om en valuta kostar roten ur x kronor då får man roten ur x enheter om man växlar x kronor. Jag hade redan blivit informerad om att priserna var mer förmånliga i land än till sjöss.

Jag hade en sovplats i fyrmannahytt med en polsk-svensk far och son från Upplands Väsby och en ung ukrainsk grabb som reste med sin mor. Det hela förlöpte utan intermezzon.

Vi skulle komma fram till Gdańsk klockan 12 på onsdagen och då skulle jag köra till Dawid i Warszawa där jag erbjudits övernattning. Jag ska inte orda så mycket om vägarbeten i Polen men vägnätet har ju moderniserats mycket de senaste decennierna. Det kan som bekant ske olyckor även på nyare vägar, och då kan man bli ledd av motorvägen i en krypande bilkö. Ibland stängs en körriktning av och då får man turas om att köra mot grönt ljus. Man kan också köra fel, och då gäller det att upptäcka det snarast. Det började bli mycket trafik när jag nådde Warszawa. Jag följde skyltar mot Praga som är östra sidan av centrum. Jag skulle i princip följa Wisłas östra strand och när de stora husen tar slut kommer ett småhusområde. Det kunde varit värre. Skönt att komma fram och det bjöds på lever med svamp och potatis.  Ingen tid för äventyr i Warszawa.

På torsdagen skulle jag köra vidare till föräldrahemmet i Wadowice där Dawids son, Wiktor, för tillfället huserade. Jag hade rekommenderats att välja vägen över Katowice. Man skulle bara köra ett par kilometer söderut och sedan svänga västerut över floden innan man nådde den stora vägen söderut. Där stod det Poznań men dit ska jag väl inte. Men Poznań ligger ju västerut, och solen borde väl inte vara där strax efter klockan nio. I stället var jag på väg mot Puławy i sydsydostlig riktning. Ingen fara, jag har gott om tid idag och det är mindre monotont att köra på mindre vägar. Jag justerade riktningen och i stället för att välja den större vägen mot Kraków, valde jag från Grójec mot Końskie. I denna lilla stad var det lätt att parkera och kolla upp valutakurserna ordentligt. Jag växlade en hundralapp och tjugo euro så man hade lite kontanter och papper på dessa valutakurser. Även lunch hanns med innan jag for vidare. Vid Kielce kom jag ut på motorvägen och då gick det undan, tills nya vägarbeten uppenbarade sig. När jag nådde Kraków var det än värre rusningstrafik än det var i Warszawa. Wiktor började undra vart jag tagit vägen, jag som hade startat redan vid niotiden, som inte är så tidigt för mig. Men man ska inte stressa när man kör bil, inte när man äter heller för den delen. Och jag hade gott om tid. Man hann i alla fall konstatera att Kraków har genomgått stora förändringar.

Jag hade inte ropat ut överallt vart jag var på väg. Inte för att jag tror att Putin siktar in sina robotar mot mig. Han kanske har läst mina mejl till de indiska och sydafrikanska ambassaderna om deras obeslutsamhet i FN-omröstningarna. Dock började en del kompisar höra av sig och undra vad som egentligen var sant. Någon ringde även upp mig medan vi åt läckra piroger i trädgården. Relativt kyligt senare medan fladdermössen flaxade under den mörknande himlen.

På fredagsmorgonen bokade jag ett hotellrum i Košice för kommande natt. Jag körde via Sucha Beskidzka och kom så småningom ut till motorvägen mot Zakopane. I Nowy Targ svängde jag mot östra sidan av Tatramassivet med storslagna vyer. Gränsövergången var obemannad men synlig. När jag hade kört från Lettland till Litauen i maj märkte jag inte ens gränsen. På tillbakavägen var den dock synlig även om den var dold bakom vägarbetsattiraljer. Dessa länder har som bekant infört euro och det verkar vara en trend att just mindre EU-länder infört euro för att slippa riskerna med en liten valuta. Strax innan jag kom fram till Poprad åt jag en härlig lunch i ett litet samhälle som hette Veľká Lomnica. Från Poprad var det motorväg till Košice. Hotellet låg söder om stan och efter någon av rondellerna frågade jag ett par hantverkare hur man egentligen skulle köra. “You can drive after me.” De skulle svänga av precis på norra sidan av hotellet, parkeringen låg på södra sidan. Det var lite väl långt att gå in till stan om man inte hade hela dagen på sig så jag körde in till en ganska central parkering vid en handelsplats. Bara någon kilometers promenad in till centrum med katedralen och torget med de typiska husen från förra sekelskiftet. Efter den rejäla lunchen räckte det nu med en indisk förrätt med naanbröd och lassi. Lidlbutiken hade extrapris på vodka, kan vara uppskattad gåva.

På lördagen skulle jag köra mot den ukrainska gränsen. Man skulle följa skyltningen mot Michalovce som ligger ett par mil före Uzhhorod. Många namn att hålla reda på men man kan tänka på den gamle svenskättade strandpojken Mike Love. Just där passade jag på att tanka. Framme vid gränsen stod en kö med lastbilar. Någon påpekade att personbilar skulle svänga till höger innan man nådde lastbilskön. Vad  bra, där var färre bilar men eftersom jag hade fullt med gods i bilen fick jag ställa mig i lastbilskön igen. Diverse papper att fylla i. De öppnade två av pappkartongerna för att kontrollera innehållet. De frågade vem som skulle ta emot dem. Det är en Ivan i Lviv. Har du någon adress? Jag har en länk till en position på kartan och ett telefonnummer. Jag hade tänkt att köra genom området söder om Karpaterna för att övernatta på rumänska sidan. På söndagen hade jag tänkt att ta bergsturen men om dessa gränspassager är alltför komplicerade så ska man nog inte göra det oftare än man behöver. De frågade efter “Technical card”, det har vi inte i Sverige. Jag visade Gröna kortet men det räckte inte. Slovakerna hade något som liknade ett körkort för själva bilen. På följebrevet till Gröna kortet stod det faktiskt att man skulle ha med sig registreringsbeviset. Jag hade slappnat av på den punkten när jag fick brevet från Transportstyrelsen. Där fick jag för mina förnumstiga råd. Där stod också att man kunde läsa mer på Transportstyrelsens hemsida, och där stod att registreringsbeviset är en värdehandling som man inte bör förvara i handskfacket. Uppgifter om bilen och mig stod ju också på det Gröna kortet. Det var bara att finna sig i att gränsen inte kunde passeras och jag for tillbaka till Michalovce där jag åt resans enda pizza.

Karpaterna fortsätter som bekant till Rumänien och det är väl i princip samma natur som i Ukraina även om omständigheterna skiljer sig. Någon mil väster om “Mike Love” gick en väg söderut mot Miskolc. Även den ungerska gränsen var obemannad och det var bara till att köra igenom. I denna del av norra Ungern finns en del höjder som kontrasterar mot den omgivande Pustan (Alföld). Jag svängde av mot Tokaj som bara är en liten stad med historiska rötter och centrum i ett vindistrikt. Jag parkerade mitt emot ett pensionat och jag hörde mig för. Det skulle nog finnas ett rum om en halvtimme till rimligt pris och jag informerades om valutakursen. Jag tog en promenad i det törstiga vädret och överraskades av en ganska stor synagoga där det tydligen snart skulle stunda bröllop. Nere vid floden rådde viss aktivitet. Floden Bodrog rinner ut i den betydande Donaubifloden Tisza i den södra änden av staden. Åter vid pensionatet visade det sig att priset var felkalkylerat, dessutom kunde man inte beställa en kall dricka. Jag frågade var butiken och växlingskontoret låg men jag bestämde mig för att köra vidare till den större staden Nyíregyháza. Jag körde igenom de centrala delarna av staden och stannade till vid ett hotell. De hade rum och jag frågade om det kunde bli billigare via booking.com. Jag testade och hittade ett något billigare hotell ännu mer centralt. Det var en riktigt elegant byggnad från förra sekelskiftet och låg fint vid den tjusiga gågatan. Deras parkeringsplatser var upptagna men eftersom det var lördag gick det bra att parkera på allmänna p-platser. Frukost ingick inte i specialerbjudandet jag fick men det fanns kylskåp i mitt rum och matbutik alldeles i närheten.

Jag skickade SMS till Jutvik och föreslog att jag skulle ge “lådorna” till ett sjukhus i Satu Mare. På kvällen rådde en ganska livfull men uppsluppen stämning kring gågatan med flera matställen. Detta var första ölen efter färjan och nu behövdes inga extra kläder.

Efter söndagsfrukosten på rummet med yoghurt, banan och müsli öppnar jag  google maps och kollar upp dagens plan. Om jag öppnar kartan medan jag har fritt wifi så ligger det kvar i minnet och jag behöver inte förbruka data i onödan. Och pluppen där jag befinner mig uppdateras av sig själv. Om jag kör en diagonal gata från centrum kommer jag till en ny motorväg österut som inte är utsatt på min inte alltför ålderstigna medhavda reseatlas. Och den finns i verkligheten, vägen alltså. Det känns som om jag kör på “The road to nowhere”. Jag kom inte in i landet som var huvudmålet och kunde således inte leverera mina varor. Och denna nya motorväg, vart är den egentligen ämnad att leda? Till det nya Ukraina? Och vad heter nu Satu Mare på ungerska? Ja men det står ju på den skylten, Szatmárnémeti.

Jag svängde av motorvägen mot sydöst och närmade mig gränsen till Rumänien. Men den var bemannad och hade ringlande köer. Jag testade taxikömetoden, alltså där taxibilar står i kö för nya uppdrag. I stället för att starta motorn och köra fram ett par meter och sedan stänga av motorn igen, så rullade jag fram bilen med handkraft i friläge.

-Do you have any problem with the car?

-No.

Det var bara en mil från gränsen till Satu Mare och där såg jag en vägvisare till ett sjukhus. Efter någon otydlig fortsättning frågade jag en kvinna om vägen.

-It’s difficult to explain but you can follow me.

Andra gången som jag frågar någon om vägen och de säger bara: följ mig.

Eftersom det var söndag så var det lite aktivitet vid sjukhuset. Är det ett judiskt sjukhus? Nej, län heter Judetul på rumänska, läns-akutsjukhus. Jag fick veta att statliga sjukhus inte får ta emot donationer. De föreslog att jag skulle ge det till ett ålderdomshem. Jag fick en adress någon kilometer norrut och det var lätt att hitta. Där satt några karlar och spelade kort i trädgården och de tillkallade någon föreståndare som ringde upp ytterligare personer i hierarkin. Jodå, de tog gärna emot och jag körde in på området och vi hjälptes åt att tömma bilen, åtminstone de som inte satt i rullstol utan ben och fingrar (sic!). Jag frågade om det fanns något sevärt i stadens centrum. Jodå. Jag körde in och parkerade. Efter bara några meter fann jag en restaurang på en behaglig innergård. Inget att klaga på där. En kort promenad kring de centrala delarna visar upp några ganska eleganta äldre byggnader. Den centrala parken var tillfälligt stängd och jag vill inte göra för långa lunchbreak. Bättre att komma fram till dagens slutmål där man kan koppla av på ett annat sätt.  Vidare då mot Baia Mare.

Terrängen i denna del av Rumänien är i huvudsak en fortsättning på den ungerska Pustan. I Baia Mare följer jag skyltningen mot centrum. På södra sidan av centrum ser jag ett hotell som verkar ha gott om plats. Även här gör jag en google-sökning men detta duger gott. När jag installerat mig på rummet berättar jag kort för Ivan i Lviv på WhatsApp vad som hänt och att jag gav varorna till ett ålderdomshem i Satu Mare. Han svarade att han var vid fronten och att de inte behöver några covid test så ge till de behövande. Jag meddelade även Iryna, nu på Messenger, och hon tyckte det var bra att testerna kunde komma till användning. Ut i värmen igen. Fortsättningen på gatan leder till en stor ortodox katedral. På en parallellgata finns flera restauranger, och det verkar inte bli svalare sent på eftermiddagen. På ett ställe går jag bara fram till ölkylen och plockar en pint, betalar och sveper, inte på tio sekunder men kanske tio gånger så lång tid. En promenad till centrum hinns med som blir en runda med blandade byggnadsstilar. Det är ofta behagligt att vandra eller cykla omkring i trädgårdsstadsdelar men på vissa ställen präglas de av ylande varghundar bakom fula stängsel. Åter på restauranggatan. Jag köpte en stor flaska mineralvatten på en restaurang då jag inte lyckats passera någon livsmedelsbutik under min runda. Nya köpcentra ligger sällan jättecentralt, där som här. Jag hade visserligen en flaska vatten i bakluckan men den tillhörde nödprovianten. Den dagliga konsumtionen får man allt fylla på när det är dags. Jag har knappt sagt något om priser men det är inte gratis. Och jag behövde inte växla till mig några kontanter, varken i Ungern eller Rumänien. Jag gick in på nästa ställe och intog kvällsmålet.

Nästa morgon styrde jag mot Sighetu Marmației. Man kommer snart upp på en utlöpare till Karpaterna med åtskilliga hårnålskurvor. Sighetu Marmației ligger vid floden Tisza som just här bildar gräns till Ukraina. Nu var jag utan gods men inte heller här kunde jag köra in i Ukraina. Däremot kunde jag parkera bilen och gå över träbron. På ukrainska sidan ligger en mindre stad som heter Solotvino (rumänska: Slatina) efter den närliggande saltgruvan. Den del av Ukraina som ligger söder om Karpaterna kom 1920 att tillhöra det nyligen skapade Tjeckoslovakien. 1939 blev det återfört till Ungern. Det fanns t o m den utropade Karpatorutenska republiken, under en dag. Det var förstås Hitlers Münchenöverenskommelse som låg bakom dessa gränsdribblingar. Efter andra världskriget blev det en del av Sovjetunionen. Rutener är en latiniserad form av rusiner, som har använts på olika sätt genom historien om östslaviska folk. Både Polen och Tjeckoslovakien gränsade till Rumänien under mellankrigstiden.

Den lilla stadens centrum låg någon kilometer från gränsfloden och här fick jag nytta av min eurobörs för att dricka något i värmen. Åter nära bron kunde man observera dagpendlare som packade om cigaretter eller vad det nu var till lagom diskreta kroppsdelar. Efter denna lugna men varma promenad i ett krigsdrabbat land kändes den rumänska sidan närmast som en livlig kosmopolitisk stad. Hédi Fried och Livia Fränkel (som var systrar) samt Elie Wiesel kommer faktiskt från Sighetu Marmației. Överlevare som fick långa liv. Under 1950- och 60-talen bedrev säkerhetstjänsten fängelse här, där så kallade “klassfiender” låstes in. Numera minnesmuseum.

Efter lunchen var det dags att finna en intressant väg österut över bergen. Det är som väntat naturskönt med blandad skog och mindre öppna ytor. Bara mindre orter men få viewpoints. Stundom mycket kurvigt med flera 40-sträckor. På något ställe var maxhastigheten satt till 25 km/h. Jag stannade faktiskt till på en lämplig plats för att ta en tupplur. Effektivt. Bukovina betyder ju “bokträdens land”. Norra delen av Bukovina ligger som bekant i Ukraina men tillhörde Rumänien mellan krigen. Eller som Putin brukar framhålla: Vårt land blev mindre på Lenins tid men blev mäktigt på Stalins tid. En strategi som han verkar vilja återupprepa.

Jag tog en fika i Câmpulung Moldovenesc och kom så småningom ner på slättlandet. I Suceava fann jag ett hotell med rigorösa anmälningstider för olika måltider. Mer behagligt att ta en kvällsrunda på stan. Inte helt centralt men mycket folkliv i dessa kvarter, och lätt att inhandla frukostartiklar.

Det är inte så långt till Moldavien nu och det är kanske lättare att passera den gränsen, och sedan från Moldavien till Ukraina. Eller så fastnar man där och kommer inte in i EU med bilen igen. Dessutom lättare väg upp till Siret men inte heller där kunde jag äntra Ukraina. Gränspersonalen verkar hålla på reglementet, men jag testade aldrig om de är omutbara.

Morgonens solsken har förbytts till helmulet och snart börjar faktiskt regnet att falla. Det är tydligen tärande på energin att stångas vid dessa gränser. När jag svängt in mot Rădăuții stannar jag vid en bensinmack och tar en tupplur. Det blir således en annan väg över bergen nu och högre upp regnar det ganska rejält. När det upphört kommer jag till en plats med både en liten servering och bra utsikt över det böljande landskapet. Jag tänker köra en ganska lång och slingrig väg via Bistrița, Dej till Cluj-Napoca, och det är som väntat ett omväxlande landskap som passeras. Tillägget Napoca kom till 1974 och finns kvar åtminstone i officiella sammanhang. Det syftar på en förromersk bosättning.

När jag kom fram till staden höll jag mig till en central genomfartsväg. Så småningom passerades något hotelliknande och jag svängde in till höger och parkerade. Här fanns en modern galleria och hotellet hyrde ut lägenheter för 150 euro per natt. De upplyste mig dock om ett mer “medelmåttigt” hotell 500 meter längre fram. Så fick det bli. Hotellets parkeringsplats var ganska fullsmockad men jag kunde krypa in i ett hörn. Efter att ha varit ute en vecka och sovit på sju olika ställen bestämde jag mig för att stanna två nätter här. Det är ändå Rumäniens näst största stad. Man behövde inte gå långt för att hitta mat. Det fanns en utmärkt folklig restaurang i närheten med asiatiskt inspirerade rätter.

På natten vaknar jag plötsligt upp och känner mig febrig. Inga uppkast utan bara normala utsläpp. Jag lyckas somna om men känner mig helt matt på morgonen. På frukostbuffén är det bara yoghurt och lite müsli som lockar. Det finns inga fräscha juicer utan bara äcklig läsk och vatten med rumstemperatur. Men en stor kopp te med honung smakar bra. Det var idag jag skulle utforska staden men jag orkar bara ta mig till köpcentret ett par kvarter bort. Jag köper främst mineralvatten att ha i kylen och choklad med nötter. Efter chokladlunchen går jag bort till gallerian men blir mest sittande på utecaféet med någon bakelse och te. Frågan är om man kommer att orka köra bil nästa dag. Det är nog säkrast att stanna ytterligare en natt. Det blir ytterligare en tur till köpcentret för någon mindre förtäring.

Nästa morgon klarar jag även av att äta ett stekt ägg. Sedan blir det en stillsam promenad bort till Parcul Central, Stadsparken som ligger någon kilometer bort. Det är ganska tjusigt med vatten och ett casino bland annat. När man kommer ut ur parken i andra änden breder en iögonfallande byggnad ut sig, Ungerska Statsoperan. Det står både på rumänska och ungerska: “UNGERSKA STADSTEATERN • UNGERSKA STATSOPERAN”. De ger AIDA, men också Ungersk Rocksymfoni. Aida utspelar sig ju i Egypten och behandlar en speciell relation med Etiopien. Vad säger Viktor Orbán om att statsoperan väljer så kosmopolitiska ämnen? Det kommer kanske en lag om att statliga institutioner ska vara mer patriotiska. Men denna verksamhet subventioneras helt av rumänska kulturdepartementet. Det finns också en Rumänsk Nationalopera i staden, byggd i mer klassisk stil. När jag går vidare genom de centrala delarna kommer plötsligt en störtskur, så plötsligt att man får börja springa mitt på övergångsstället och skyla under närmaste balkong. Jag fick t o m ett SMS med Nödvarningar om kraftig nederbörd och vind. Det lättade ganska snabbt och jag kände mig mogen för en lätt hamburgerlunch. Därefter vandrade jag långsamt hemåt på andra gator med ganska omväxlande arkitektur. På kvällen blev det ytterligare ett besök på restaurangen som jag testade första kvällen. Man skulle kunna tillbringa lite längre tid i en så pass stor stad. När man gör en sådan här odyssé på kontinenten så kan man nästan alltid hitta flera både mindre och större sevärda städer samt natursköna vyer även på ganska begränsade ytor. Nu blev det lite av en spontan tur och det har sin charm.

På fredagsmorgonen var jag redo att köra vidare efter frukosten. Jag styrde mot Oradea som ligger nere på slättlandet. När jag kör genom staden på de gator som man råkar hamna på hittar jag ingen lämplig plats att stanna på. Strax före den ungerska gränsen ser jag dock ett dugligt lunchställe som verkar populärt för chaufförer av olika slag. Gränsen passeras utan problem och snart blir det även rejälare motorvägar. Jag bestämmer mig för att köra in i Débrecen för att söka upp natthärbärge även om det är ganska tidigt på eftermiddagen. Efter att ha parkerat på en lämplig plats sökte jag på internet och promenerade till ett pensionat i närheten. De hade en egen parkering på andra sidan gatan och alla frågetecken kunde rätas ut. Således kunde jag installera mig och även handla frukostvaror i närheten. Débrecen är Ungerns näst största stad och det finns flera äldre och ganska ståtliga byggnader i de centrala delarna. Det blev så småningom en sittning på en food court utomhus.

På lördagsmorgonen var det dags att köra norrut. Strax söder om Ungersk-

-Slovakiska gränsen kom jag fram till samma väg nära Sátoraljaújhely som jag passerade en vecka tidigare. I Trebišov passade jag på att inhandla lite flytande utländska potentiella gåvor. Kaufland låter inte som ett högkvalitativt lunchställe men jag beställde en fantastiskt god räkrisotto som snabbt tillagades av den asiatiska personalen. På eftermiddagen kom jag upp till de mer kuperade delarna nära den polska gränsen. Mycket tjusiga vyer. Mitt nästa stopp blir efter den polska gränsen i kurorten Krynica-Zdrój. Här finns aktiviteter både vinter och sommar och således gott om logi och mat. I den varma aftonen flanerar folk omkring i den lilla staden med lite blandade kulturella happenings här och där.

På söndagen väljer jag skönhet framför snabbhet i vägvalet mot Wadowice. Färden går mot Muszyna vid floden Poprad som börjar på södra sidan av Tatra nära den slovakiska staden med samma namn. Den bildar gränsflod vid en naturskön del och rinner senare ihop med Dunajec, som alltså är en biflod till Wisła. Redan klockan 9:40 får jag en SMS-varning om förväntat höga temperaturer för innevarande och nästa dag, över +30°C. Man är ganska van vid värme numera och när jag gör en lunchpaus i Krościenko nad Dunajcem är det inte värre än att man kan ta en liten promenad. Vägar följer ofta naturligt dalgångar och när jag kommer till den stora vägen mellan Kraków och Zakopane blir det ett skutt över till nästa dalgång och en annan biflod, Skawa. När jag kommer till Wadowice är nu värdparet hemma, den tidigare nämnde Dawids föräldrar, Anna och Damian. Visst är det hett men jag välkomnas med ett par snapsar i varje ben och det verkar göra susen medan vi sitter i den prunkande trädgårdens skugga och småpratar. Jag kan ta det lugnt i ett par dagar, min färja från Świnoujście ska gå först på fredag kväll.

Här hinner jag även få kläderna tvättade men på måndagen är det plötsligt mulet väder, dock fortfarande varmt. Damian kör med mig till den mindre grannstaden Kalwaria Zebrzydowska som varit en pilgrimsort sedan 1700-talet och numera är kulturlandskapet ett världsarv. I närheten ligger också Lanckorona som fick en fästning på 1300-talet som nu är en ruin. Numera är det också så litet att det inte räknas som en stad men har blivit en turistattraktion för sina välbevarade trähus. Trakten har haft sina militära bataljer mellan gamla maktkonstellationer som ändå kan föra tankarna till dagens bataljer i grannlandet. Ingen större risk att någon blandar ihop Lanckorona med Landskrona i Skåne men kuriöst nog grundades den skånska staden av Erik av Pommern som föddes och begravdes i den nuvarande polska staden Darłowo (Rügenwalde på tyska). Nog om Lanckorona och vi tog en sydligare runda tillbaka där man numera anlagt en ganska stor damm som är en uppdämning av Skawa. Det kom faktiskt regn senare på eftermiddagen, ganska ojämnt i omgivningarna.

På tisdagen fanns det några ärenden att uträtta i staden och jag tog en promenad från huset som är beläget i Jaroszowice ett par kilometer från staden. Wadowice är en ganska ordinär småstad som mest är känd för att den förrförre påven Johannes Paulus II, som tillträdde 1978, föddes här. Åter soligt och varmt men man får äta och dricka därefter. Måste nämna att det fanns amerikanska blåbärsbuskar i trädgården.

På onsdagen bokade jag ett hotellrum i Legnica och efter frukosten blev det några avskedsfoton innan jag for iväg, först på mindre vägar via Zator, Oświęcim (Auschwitz), Tychy innan jag kommer ut på motorvägen vid Gliwice. Det blir något tankstopp och ett annat lunchstopp innan jag rullar vidare. Väl framme i Legnica kör jag på några ganska stora genomfartsgator som kantas av tämligen sliten bebyggelse där man ändå kan ana en ståtlig tysk storhetstid från förra sekelskiftet (ungefär som om Norrköping skulle ha slutat underhållas för hundra år sedan). Hotellet har heller ingen egen parkering utan det får ske ute på gatan. Varför just Legnica? Ja, det är en lagom dagstur att köra utan att sitta vid ratten hela dagen, dessutom är det en lagom stor stad, inte för stor, inte för liten. Ett slott uppfördes ca 1100 men har brunnit och återuppbyggts några gånger. När jag ränner runt på de centrala gågatorna ser jag istället smakfullt renoverade byggnader där man ibland har svårt att avgöra om det är nybyggt i gammal stil eller om de besitter verklig ålder. Kyrkor och rådhus förstås, och en modern galleria behöver inte störa exteriören. Vid en traditionell polsk restaurang sätter jag mig ett tag utanför för att få ner kroppstemperaturen innan jag går in. Raggmunk åt jag nog med svampstuvning.

På torsdagen ska jag köra mot Szczecin (Stettin) och efter att ha kört en extra runda eftersom man inte fick svänga höger där jag hade tänkt så gick det desto lättare när man kom på rätt spår. Inga vägarbeten idag och jag är framme redan vid lunchtid. Det börjar dock att regna när jag är på väg in i Szczecin och det blir en ganska rejäl skur. När jag kommer fram till hotellet, som är en vacker anrik byggnad från 1800-talet, parkerar jag och traskar iväg på rundvandring med lunch. Rummet är tillgängligt först klockan tre men det gör inget. Jag är inte så hemmastadd här men har under förra seklet gjort någon mindre promenad från järnvägsstationen. Staden har gett ett sjaskigt intryck där äldre bebyggelse använts så gott det gick och nyare “moderna” hus smälldes upp i all hast utan finess. Nu blir intrycket att man renoverar äldre byggnader i stor skala på ett smakfullt sätt och flera parad-gågator är på gång. Att två ryska drottningar är födda i staden ger inte mycket spår efter sig. Åter på hotellet blir jag “guidad” till mitt rum genom diverse gångar och trappor. Med kylskåp på rummet föredrar jag egen frukost men man bjöds på plockmat tidig kvällstid, alltid något men det blir en riktig kvällsrunda på stan.

Även på fredagsmorgonen hinner jag med en ganska rejäl runda på stan innan jag drar norrut, inga långa sträckor idag. Ett lunchstopp i den tämligen obetydliga staden Wolin. Det är knappast något badväder men det blir ändå en tur till Miedzyzdroje. Rätt mycket folk trots det bleka vädret. Det slår mig plötsligt: skulle man inte bygga en bro över till Świnoujście, som ligger på en annan deltaö? En googletitt visar en förbindelse som visar sig vara en tunnel till staden. Den invigdes visst bara för ett par veckor sedan. Nu skiner dessutom solen och en promenad genom staden uppvisar arkitektur från olika epoker.

Färjan ska gå först klockan 22 men man ska vara i god tid. Jag äter något lagom mycket, lagom sent, innan jag tar tunneln tillbaka till hamnsidan. Det går inte att sova kvar på färjan utan alla måste stiga av 6:15 blir jag upplyst om, men det är inga problem för vi serverar frukost från 5:30. Till min hytt anländer en man och kvinna med dotter från Thüringen. Kan man få in kvinnfolk i herrhytten om man uppger rätt (falskt) kön? De går till receptionen och hytten blir slutligen enkönad. Till frukost äter jag ett stekt ägg. Jag är bjuden på lunch hos min systerson Markus i Örkelljunga och då bör man nog vara hungrig. Strax efter att jag kommit ut ur Ystad vräker regnet ner. När jag svängt in på vägen mot Norra Rörum parkerar jag lägligt och tar igen nattens korta sömn, det blir nog en lång dag. Lite ovana vägar här, vid Färingtofta går en väg mot Perstorp, därefter mot Bälinge. I Örkelljunga möter stora delar av familjen upp till lunchen, fast barnen är hos mormor efter föräldrarnas biobesök kvällen före. Som förväntat en utsökt måltid. Mindre uppbyggligt blir ett besök hos fadern (min svåger) som legat på ett hem några år. En påminnelse om livets förgänglighet. Färden går vidare mot Halland där det blir två övernattningar. Ska inte trötta ut läsarna med för mycket släktsnack men på söndag morgon spelar Sverige sin första VM-match i fotboll, mot Sydafrika, i Wellington. Börjar trögt men reder ut sig till slut.

På måndag väljer jag en udda väg från Halmstad via Slättåkra, Gräsås och så småningom till Yngeredsfors, som är ett historiskt vattenkraftverk i Ätran. Vid det gamla kraftverket ligger döda fallet, en intressant miljö att strosa runt i, även om det regnade väl mycket vid mitt besök. Det nya kraftverket ligger ett par km uppströms så Ätran är bara en liten bäck här (med resten av flödet under jord), men se upp så att man inte plötsligt öppnar upp fördämningen och vattnet forsar fram. Via Askome och Okome for jag vidare till Ullared. Många har starka åsikter om denna plats. Min egen observation är att det är minimala köer en solig söndagsmorgon i juli, men smockat en måndag vid 11-tiden i duggregn. Man kan åtminstone äta något här. Bilköerna ringlade långsamt även när man kom ut på Falkenbergsvägen. Först vid nästa vägskäl mot Svenljunga kunde man köra normalt.

När jag tankar i Ulricehamn slår det mig hur liten prisskillnaden på bensin är. Förr var det betydligt billigare i Östeuropa, nu fick man vara glad där man kunde komma ner mot 1,50 euro per liter. Tur att man har en liten bil. Konsumenttesterna visar ju hur mycket en bil dricker på 100 km. I USA visar de hur många miles du kan köra på en gallon. Där tycker de att det är dyrt i Kanada, i Swaziland tycker de att det är dyrt i Sydafrika. Allt är relativt men det är smällar man får ta som de brukar säga i Falkenbergsrevyn.

I Falköping har jag bokat ett rum på vandrarhemmet och vid torget finns det en BBQ med asiatisk mat, och med pajer och vaniljglass till dessert. Nästa morgon bär det vidare mot Skövde och längs Vättern mellan Karlsborg och Askersund. Det finns en långsammare “genväg” till Stockholm via Närkesberg, Hjortkvarn och Brevens bruk. Här finns en genuin bruksmiljö att ta del av och även en restaurang, som inte är öppen måndagar, men idag är det tisdag. Tisdag 25 juli 2023 och det är precis tre veckor sedan jag åkte hemifrån. Färden mot Stockholm och Sollentuna förlöper utan komplikationer.

Några dagar efter hemkomsten får jag ett brev om böter på 150 euro för att jag har kört på motorvägar i Slovakien utan att ha betalat “vinjetten”. Jag erinrar mig att man betalade en sådan engångsavgift när man körde genom Slovakien på 1990-talet, men då var gränserna bemannade. Nu var det en total överraskning men man skulle ha kunnat få reda på det om man undersökte saken på internet. Om man betalade två tredjedelar av beloppet inom två veckor så skulle resten avskrivas annars hade man möjlighet att förklara varför man skulle slippa avgiften. Men då kunde man åläggas både rättegångskostnader och det högre beloppet. Jag betalade 100 euro och skrev ett brev om varför jag borde slippa böterna eftersom jag inte hade något uppsåt att bryta mot denna lag. Inga reaktioner ännu.

En lite roligare episod efter hemkomsten som anknyter till resan är facebookgruppen Arkitektupproret. De hade lagt upp bilder från Elbing (Elbląg) som visade på lyckad återuppbyggnad av staden på ett smakfullt sätt. Folk började dividera om att det är en polsk stad, nej men den är ursprungligen tysk, nej men den var polsk sen 1400-talet, nej men sedan blev den erövrad både av Sverige och Preussen. Jag skrev ett inlägg om de städer som var tyska under kriget men därefter hamnade i Polen eller DDR och visade ett par bilder från Legnica och Szczecin. Det gav upphov till över 200 likes och någon skrev att man känner sig harmonisk av att se detta, fast någon tyckte att något såg ut som en sminkad gris.

Diskussionen om vad som är skönhet i en stad kommer nog aldrig att ta slut.