Nordamerika 2014 augusti/september

Samling i Seattle måndag 18 augusti 2014. Lars-Eric som ”bara” flugit från New York anländer först till City Hostel och har redan betalat vistelsen när jag anländer i skymningen efter ett byte i Chicago. Christer och Eje som hade en lite jobbigare flygning från Köpenhamn anländer som planerat kring midnatt, och nu talar vi förstås lokal tid, givetvis, men detta bör ändå understrykas i just detta sammanhang. Alla dygn har ju inte 33 timmar.

Vi har bokat två nätter här men inte mycket mer. Vi har också bokat en hyrbil som ska hämtas nästa dag. Annars har vi bara bokat tre nästkommande nätter på HI – Vancouver Downtown, med parkering. I övrigt har vi en preliminärplan för dessa fyra veckor och bilen ska lämnas in i Chicago varifrån vi också ska flyga hem. I stort sett går vår plan ut på att vi betar av den höglänta delen i slutet av augusti och den mer låglänta i början av september.

Tisdagen ägnas åt lätt stadsvandring, antagligen den lämpligaste sysselsättningen när man anpassar sig till en ny tidszon. Nordvästra USA är normalt en av landets blötaste delar men här är nu varmt och soligt. Vi bor ganska nära marknaden Pike Place Market där fiskavdelningen tillhör stadens främsta begivenheter. Vi letar också upp biluthyraren för att kolla att allt är ok. Hyrbilen är för övrigt det enda vi betalat i förväg (av de gemensamma kostnaderna), flygbiljetterna har vi förstås bokat och betalat enskilt, i en någorlunda samlad aktion. Envägsavgift och skatter för bilen betalas vid uthämtningen. ESTA-visa bör inte heller glömmas bort.

Det är fri parkering på nätterna i staden mellan kl 20 och 8. Därför hämtar vi bilen, en fulltankad Toyota Camry blev det, senare på eftermiddagen och kör en kortare runda till närförort, Bellevue. Där finns gott om parkeringsutrymme, åtminstone vid Bellevue Square. Annars är denna förstad inte någon turistspot men detta är också en del av världen och vi ska ju inte bara se berömda platser utan få en bild av hur denna kontinentdel ser ut. Det är alltså ingen sunkig förort utan några moderna höghus runt ett affärscentrum med småhusområden däromkring. Förorter är generellt ganska välmående medan äldre stadsdelar ofta svarar för sunkigheten. Detta är bara ett av ämnena man kan generalisera ihjäl sig på. Säg så här: Det är bra om man vet var man är om man är ute och traskar efter mörkrets inbrott.

På onsdag morgon är det dags att lämna Seattle. Vi har lyckats parkera bara ett kvarter från vandrarhemmet och det är inte mycket mer än 20 mil till Vancouver så vi behöver inte trycka gasen i botten. I stället far vi på medelstora vägar norrut genom blandade stadsdelar och förorter innan vi styr ut på motorvägen. Vi hann aldrig fråga biluthyraren innan han själv påtalade att vi borde tanka innan vi kommer till Kanada för där har de förfärligt höga bensinpriser.

Så sker också, men det visar sig bli den enda gången vi betalar över 4US$ per gallon (inom USA). Många siffror blir det att hålla reda på, dessutom är det skillnad på imperial (brittisk) och amerikansk gallon. Som om inte det vore nog skiljer det sig mellan våta och torra varor. För bensin och mjölk o dyl är det i det närmaste 3,8 liter. Kanada visar sig senare använda decimalsystemet, mer om det när det blir dags att tillämpa.

Gränspassagen innebär inga större prövningar, ett par bilar före i kön men allt är avklarat på ett par minuter. På kanadensiska sidan är avstånden således i kilometer och hastighetsskyltarna lär vi oss snart räkna om, eftersom bilen visar miles per hour. Innan vi kommer in i de centralaste delarna av Vancouver gör vi ett lunchbreak för att slippa stressa. Vi har en provisorisk karta för att hitta fram till det synnerligen centralt belägna vandrarhemmet där vi kan parkera bilen och så småningom vandra ut och göra sig hemmastadda i de centrala delarna av staden.

Första morgonen i Vancouver är också första dagen som man kan rösta utomlands. Christer som annars är valförrättare har visserligen tagit med sig röstmaterial med kuvert som man i så fall får frankera själv. På konsulatet som ligger bra till för oss nu kan vi dock avlämna röster utan kostnad. Vi blir faktiskt de första som röstar där precis när de har öppnat kl nio på morgonen. Kvinnan som är anställd där ropar även på honorärkonsuln Thomas Gradin, den gamle hockeyliraren, som vi fick hälsa på och småprata lite med.

Därefter vandrar vi vidare mot Vancouver Outlook och senare mot Chinatown. Där finns behagliga trädgårdar att ströva runt i men se upp på restaurangerna så att de inte adderar en hundring till notan.

I närheten finns också Jimi Hendrix Shrine, en minneslokal över gitarrvirtuosen som tillbringade många somrar här hos farföräldrarna. Han var för övrigt född i Seattle där det också finns museum.

Stadens centrum ligger på en halvö vilket också innebär långa kustlinjer väl tillgängliga för både cyklister och fotgängare, således rikliga möjligheter att röra på sig. Nästa dag blir det tillfälle både till cykling och utforskning av Stanley Park. En ganska vild park alldeles intill stadens centrum. Naturtypen kan väl bäst beskrivas som tempererad regnskog.

På lördagen är det dags att lämna västkusten. Vi har tänkt att använda två dagar för att ta oss till Banff National Park med en övernattning i Kamloops, men som sagt inga fler rum är bokade. Vi tar inte den stora motorvägen österut utan det lite vildare alternativet mot nordöst över Whistler.

Kustzonen har således ganska frodig växtlighet och när man åker längs fjorden påminner landskapet om Norge (som man tyckte på Eldslandet också). Vi har inga skidplaner i Whistler som lämpar sig bättre för annat denna årstid utan vi far vidare. Stundom är det högstammig skog på båda sidor om vägen och ibland öppnar sig panoramavyer. Vi stannar till vid den tjusiga Duffey Lake och njuter av utsikten även om sjön är ganska långsmal, men det hänger ju samman med topografin så att säga.

När vi lunchar i Lillooet verkar det vara torrare och skogen glesare där, även om glesheten till viss mån beror på att många sluttningar är rejält branta. Senare liknar det mer en starkt kuperad grässtäpp och tankarna far till Mongoliet och Sydafrika och kanske till Spanien med konstbevattnade dalbottnar.

Vi når fram till Kamloops och hittar lätt lediga motell här och får även god tid att gå runt i staden. Den ligger vid ett bredare vatten som ovanligt nog ligger i öst-västlig riktning. Eftersom bergsryggarna i regel är nord-sydligt orienterade rinner också de flesta floder i den riktningen men letar sig på vindlande vägar ändå fram till havet i väster. Denna första dag av ”normal” bilkörning har vi för övrigt kört 271 miles (ca 43 svenska mil). Och skönt att sova på en lite svalare plats.

Nästa dag bär det vidare österut och i Salmon Arm tankar vi för första gången i Kanada. Inga två dollar som befarat utan knappt 1,40 per liter (d v s drygt fem dollar per gallon (det är förstås skillnad på dollar här och där, i vår interna bokföring räknar vi 1 CAD som 92 US cent)). Det verkar åter bli en mer nordisk naturtyp med mycket barrskog. Och på tal om vindlande floder, i Revelstoke åker vi över ett sjöbrett vatten. Jag trodde att detta tillhörde Columbia River som senare bildar gräns mot Oregon, men mot norr verkar det vara en dammkonstruktion som även förbinder Fraser River som efter en lång sväng norrut så småningom rinner ut vid Vancouver! Ännu märkligare, Thomson River verkar bilda ett inlandsdelta med Fraser, är detta en naturlig ö?

En annan lustifikation är att tidszonsgränsen mot Mountain time inte går vid delstatsgränsen utan vid Rogers Pass, som ligger 1327 meter över havet. Det finns flera nationalparker i denna trakt, även museum, men matstället var av någon anledning stängt så vi fortsätter till Golden innan vi får lunch.

Sedan är det dags för de riktiga Klippiga Bergen. Den s k Continental Divide, dvs gränsen för om floderna rinner åt väster eller öster går också längs gränsen mellan British Columbia och Alberta, åtminstone den delen som inte är dragen med linjal. Vi har ju faktiskt tänkt att röra oss i närheten av denna kontinentdelare i flera dagar och man börjar inse att det är i det närmaste omöjligt att ta in alla dessa topografiska variationer. Slappna av och njut.

Väster om delstatsgränsen ligger Yoho National Park och på Albertasidan ligger Banff NP som är Kanadas äldsta nationalpark och världens tredje äldsta. Passet häremellan ligger på 1647 m ö h. I nästa dal ligger Lake Louise intill vägskälet. Ingen vanlig håla men ett ganska obetydligt samhälle. Vad jag inte lagt märke till tidigare är vägskyltar på franska, för avfart o dyl. Man kan misstänka att det franska inflytandet varit avgörande för införandet av decimalsystemet.

På vandrarhemmet finns det plats för oss bara en natt men det får räcka. Vi drabbas också av vårt första regnväder men paraplyerna kommer väl till pass när vi gör byrundan i det svala bergsklimatet. Det finns förstås massor av bilturister i denna trakt. Några på vandrarhemmet har kört från Montreal. Här finns också rikligt med information, om natur och service i nationalparken.

Nästa morgon är det klarare, och frost 25 augusti. Isflaken formligen rasar när man öppnar bakluckan på bilen. Vi har bestämt oss för att köra en bit norrut längs The Icefields Parkway. Detta är vägen mot Jasper och här ligger ett pärlband av sjöar till en början dimbeslöjade men alltmer spektakulära vyer under de mäktiga bergen.

Vid Saskatchewan River Crossing tar vi en promenad och ett lunchbreak. Dessa floder rinner förstås österut och är en del av Nelsons flodområde som mynnar i Hudson Bay. En fågelart man lägger märke till i bergsskogarna är Clark’s Nutcracker (grå nötkråka) trots dess gråaktiga ton men med svartvita kontraster. Åter söderut och när vi far upp till själva sjöarna Lake Louise och Moraine Lake så är det verkligen inga obetydliga parkeringsplatser, men räcker knappt till ändå. Åter fantastiska vyer, Moraine Lake fanns för övrigt på en äldre kanadensisk sedel och jag misstänker att vissa fototapeter har hämtat sina motiv från dessa trakter.

Vi kör sedan ner till staden Banff för att söka logi. Här finns ett ganska stort utbud men också mycket turister, mest från övriga Kanada. Vi hittar ett passande motell men kan inte stanna två nätter i samma rum. Vi behöver dock inte skyffla över baggaget mitt på nästa dag utan personalen flyttar över våra väskor från vårt storrum med fyra sängar till två ”normalrum”. Vår heldag i staden kan vi i stället ägna åt den närbelägna Lake Minnewanka. Här finns det vandringsleder som är passande omväxling för oss bilister.

Dock finns det restriktioner för björntäta områden. Jag lyckas hänga på en internationell björnbrigad utrustad med bjällror och björnspray o dyl. Det tycks inte vara prioritet att få se björnar här, snarare att slippa dem. Man får njuta av naturen. Ett par från Seattle hade visst sett tre björnar dagen innan när de körde bil från Jasper. Men man kan inte bara ägna sig åt bilkörning.

Det är rejält varmt på dagen, en verklig kontrast mot igår morse. Fortsättningen då, vi har blivit rådda att köra genom Kananaskis Country i stället för Calgary. Vi brukar komplettera med lokala kartor, typ delstatsnivå på bensinmackar eller där det hittas. Det finns ett par tvivelaktiga vägar i sydvästra Alberta, vi jämför med en storskalig karta i bokhandeln, en Albertakarta i kolossalformat med vita sidor i norr. Damen i bokhandeln har också synpunkter. Det finns överhuvudtaget många pratglada människor och man kan få reda på mycket användbart på vägen men ibland får man lyssna på nyanserna.

Hursomhelst, vi har tänkt att ägna tre dagsetapper till Idaho Falls som ligger ganska nära Grand Teton och Yellowstone, men vägen är ju en del av resan. Onsdagen i andra resveckan är således sista heldagen i Kanada och vi lämnar strax turistområdena och färdas på ganska glesa vägar med ”höjdpunkten” Highwood Pass 2206 m ö h. Innan dess hinner vi med en andra och sista tankning i Kanada. Och Alberta har förstås något lägre bensinpriser, än BC men inte billigare än i USA. De tvivelaktiga grusvägarna visar sig vara avstängda, inte fysiskt men med upplysningsskyltar. I just det vägskälet trippar en flock vildgetter oblygt omkring. I övrigt har vi bara sett korta skymtar av hjortar.

Nu kör vi i stället ut mot Cowboy Trail och i vägskälet Longview tar vi in på en riktig västernsylta. På notan dyker en femte deltagare upp. Man får vara uppmärksam i vilda västern. Vidare söderut omgiven av en svagt kuperad höglandsprärie i strålande solsken. I Pincher Creek görs sista kanadensiska övernattningen. Passande nog har vi stadens stormarknad nära hotellet. Här kan man fynda, och på tal om decimalsystem, det tycks inte gälla vikter. Bra att veta att en ounce är knappt 30 gram (28,35). Vi har god tid till rundvandring i värmen i den lilla staden inklusive sista måltid. Vi lyckas ganska väl med att göra av med våra kanadensiska dollar. Annars finns det fördelar med att den som har minst pengar betalar notan, med kort, och inkasserar cash från de andra.

Nästa morgon ligger dimman tät. Vi genar genom Waterton Lakes NP, som hänger ihop med Glacier NP i Montana. Inga köer vid gränsen. De skandinaviska ättlingarna är annars ganska talföra men gränspolis Karlson kommer nästan av sig när vi läser hennes namnskylt högt. Vi upplyses om att våra päron kommer från en annan del av Kanada och får parkera bilen för att äta upp dem.

Strax efter att vi kommit ut på den större vägen lättar dimman och ett enastående panorama öppnar sig västerut. Ett måstestopp för att fotografera. Resten av förmiddagen ägnar vi oss åt att i beskedlig fart köra igenom Glacier NP med stundom stupande vägkanter samt att besöka Logan Pass Visitor Center. Innan utfarten tar vi en Pizzabuffé vid Lake McDonald, innan vi lyckas komma på en avväg i ödemarkerna. Eftermiddagen drar vi vidare söderut på västra sidan av Flathead Lake. Vi når Missoula och hittar ett motell ganska centralt. Detta är Montanas tredje största stad och en slags festival med musik och mat från alla håll pågår nedanför bron över floden, som heter Clark Fork. Lewis & Clark gör sig ständigt påminda i dessa trakter, utforskarna som sändes ut av president Jefferson i början av 1800-talet.

Fredagen bär det vidare mot Idaho. Nu är vi utanför turiststråken för vi har undvikit motorvägen och valt det sydliga alternativet via Salmon. Denna småstad ligger vid vägskälet där vi svänger mod sydöst och här lunchar vi på en mexikansk restaurang. Här finns också ett litet museum som det ofta finns där det berättas om lokala indianstammar och om livet när de vita anlände. Vägarna följer ofta floddalarna och ibland undrar man åt vilket håll floderna rinner. Man blir alldeles yr när man försöker följa Idahos floder på kartan. Vi passerar senare ett stort fält som är del av ett atomenergilaboratorium, innan vi når fram till Idaho Falls.

Stadsbesöket börjar med turistbyrån som hyser mycket information om de närliggande nationalparkerna men också om stadens motell där vi väljer något nära floden. Och fallen, som går på längs och då är bredare än floden. Detta är visserligen en mänsklig konstruktion men ändå imponerande. Snake River kommer från Grand Teton NP och går i en stor båge genom Idaho innan den rinner ihop med Columbia R, som det mesta väster om kontinentdelaren. Vi såg faktiskt en orm med udda färger vid bron, över Ormfloden. Det fanns också ett ormkonstverk i parken, Snake on Snake.

På lördagen far vi vidare till Jackson, Wyoming som ligger strax söder om Grand Teton och som är en övernattningsstad för nationalparksbesökarna. Här finns gott om logi och vi fastnar för det västernidylliska Cowboy Village Resort. Ett storrum med fyra sängar.

Eftermiddagen gör vi en större tur runt Grand Teton NP och vid Jenny Lake försöker vi oss på en lättare vandring. Nu är vädret mer mulet och bergstopparna försvinner i molnen. Den högsta toppen är just Grand Teton som är 4197 m ö h och ligger ungefär lika långt bort. Den är dock inte högst i Wyoming men betraktas som ett av de vackraste bergen. Om de bara visste vad det betyder på franska. Vi får dock inte njuta av dessa toppar pga det oklara vädret och vi drabbas snart av regnskurar. Efter den avkortade vandringen blir det en biltur upp till den större Jackson Lake, som är en av Snake Rivers översta källor, och tillbaka på huvudvägen. Här får vi se våra första bisonoxar och det blir till att masa sig ut i det kyliga småregnet.

Lördagskvällen i Jackson hyser ett icke obetydligt folkliv och det är t o m köer till vissa restauranger. Men inga oöverstigliga problem och vi är ju vana vid att gå och lägga oss och att stiga upp om morgnarna. Det är nästan en lättnad att frukost inte ingår och man får göra egna inköp och bli herre över sin egen konsumtion. På många motell blir frukostarna lätt en orgie i wienerbröd, muffins mm. Här uppe är dessutom så svalt att även mjölk kan transporteras en dag i bilen.

Söndagen är regnig och kylig när vi kör genom nationalparkerna. Det blir ett kortare stopp vid Lewis Falls och sedan vid infon nära Yellowstone Lake. Vi bestämmer oss för att köra mot West Yellowstone för att söka logi. Den nämnda kontinentdelaren går rakt igenom parkerna och vi passerar över 2500 m ö h innan vi stannar till vid Old Faithful. Den främsta geysern sprutar tämligen regelbundet. Hela området är ju en gammal vulkan som kanske får ett jätteutbrott om miljoner år, eller i morgon.

West Yellowstone är en ganska sömnig ort och det passar väl bra för en sovstad. Det finns vad vi behöver av logi och mat och bensin och information. Man får klä på sig vad man har men det finns ett stort ”inneställe”. Här pågår en träff för någon av de udda folkdanserna och folk har rest långa vägar för att delta i denna danssammankomst. Vi kommer att sova här två nätter och har tänkt att köra stora Yellowstoneturen nästa dag. Och här sover man med värmen på.

Följande morgon är det klarare men kyligt och dimma i dalarna till att börja med. Det är den förste september och det blir en varm och fin dag. Passande för att utforska världens äldsta nationalpark från 1872. Det blir mycket att ta in. En räcka av floder och vattenfall och varma källor förutom gamla träd, skogar och öppna böljande fält. En av de mest spektakulära platserna är Grand Canyon of the Yellowstone, där floden Yellowstone rinner, eller forsar fram. Floden avvattnar sjön med samma namn och rinner så småningom ihop med Missouri. Vi ser flera wapitihjortar och bisonoxar, ibland traskandes mitt på vägen.

Eftersom vi bor väster om nationalparken får vi börja nästa dag med att köra igenom Yellowstone en sista gång, men inga fler kontinentdelare att snubbla över. Det har sagts att vägen mellan Yellowstone och Cody är den vackraste vägen i landet. Det var nog den ständigt närvarande Theodore Roosevelt. Omgivningen påminner om en fantasifull serietidning. Cody var ju Buffalo Bills efternamn och framme i staden behöver vi inte leta efter Buffalo Bill Center Of The West. Här finns fem avdelningar: förutom om Buffalo Bills liv även om prärieindianer, naturhistoria, västernkonst samt avdelningen med eldvapen. Vi gav oss några timmar här och ska samlas kl 14 vid restaurangen, färdigätna och startklara. Vi har långt att köra idag.

Centrala delen av Wyoming består av en högslätt omkring 1500 m ö h. En transportsträcka för oss. När vi senare passerar Big Horn vid Powder River Pass når vi resans höjdpunkt 2950 m ö h. Stundtals serpentinvägar men nere på andra sidan vid Buffalo kommer vi ut på motorvägen. Wyoming är ju den näst glesast befolkade delstaten i USA efter Alaska, och här är gårdarna sällsynta. I just denna trakt är prärien tämligen kuperad och det dröjer innan den plattar till sig. Främst betesmarker, både för tamboskap och gaffelantiloper.

Vi kommer fram till Gillette före solnedgången och här finns ganska gott om plats. Detta ska visa sig bli den dag som vi har kört längst, 366 miles, i det närmaste 59 svenska mil. Inget som imponerar på en Dakarrallyförare men det är heller inte meningen. Vi försöker göra lagom mycket av allt. Vårt motell har också swimmingpool i källaren och säger sig vara berömt för sin frukost. Det mest överraskande vid frukosten är annars att presidenten håller tal, direkt från Tallinn. Ett knivskarpt tal når Gillette.

Efter frukost kan vi glädjas åt vår position i östra Wyoming och har därmed inte så långt till Black Hills i västra South Dakota med alla sina sevärdheter. Innan vi passerar delstatsgränsen blir det först en avstickare till Devil’s Tower, en geologisk vulkanrest som länge har varit en helig plats för ursprungsbefolkningen. Detta utsågs också till landets första nationalmonument av den gamle Roosevelt 1906, som dock inte alltid har varit gammal. Devil’s Tower spelade nästan en huvudroll i filmen ”Närkontakt av tredje graden” från 1978. Inom området finns också en stor koloni av präriehundar. Dessa gnagare var tidigare vida spridda över hela prärien men drabbades av utrotningsprogram. Nu har man insett att de är viktiga för ekologin. Vilken tur att utrotningen rann ut i sanden.

På vår vidare färd passerar vi Hulett som liknar en västernkuliss. Är detta verkligheten? I Rapid City jagar vi fram all information vi kan komma över. En sen lunch i denna stad där presidentstatyerna står tätt. Samtliga avsuttna kan man finna ståendes i gathörnen. Vi hittar också ett ganska centralt beläget motell och bestämmer oss för att stanna här två nätter. Eftersom ingen av oss har varit i denna trakt är det praktiskt tagit omöjligt att bedöma hur mycket tid man behöver för att se och uppleva allt som finns. Om man organiserar återkommande resor kan man justera allt eftersom verkligheten förändras och även efter väder men nu känner vi oss mer som upptäcktresande.

Bara att sätta igång. Större delen av eftermiddagen ägnas åt Mount Rushmore med de uthuggna presidenthuvudena i klipporna. Mycket kan sägas om detta men nu börjar det nog bli dags att hänvisa till internet, eller andra källor, för den som söker djupare information. Gutzon Borglum är namnet på ”konstnärshantverkaren” som förstås hade en stor stab av medarbetare. Som vanligt kan man inhämta nyttig information från besökscentret om den aktuella platsen och även från andra resenärer, också om framtida mål. Black Hills är ju en topografisk oas ute på prärien. Det är övervägande skogklätt och högsta punkten, 2200 m ö h, är också den högsta i Syd-Dakota.

Vi kör en bit söderut bl a på de så kallade ”pigtail roads” där man hamnar i tunnlar under ”sig själv”. Snart är vi inne i Custer Park och det verkar som om man kan köra hur långt som helst i denna skog. Det börjar bli många intryck. Snart far vi ut till 79:an vid Hermosa och tar den rakare vägen tillbaka till Rapid City. Skönt med en avkopplande stadspromenad och hitta något att äta medan vi funderar på upplägget av nästa dag. Staden har ca 60 000 invånare, inte lite i denna trakt. I mindre städer finns det ofta bara en livsmedelsbutik som kan vara jättestor. I storstäder finns det ofta småbutiker i varje hörn. Som sagt, mycket kan man generalisera om i detta land. Olika resenärer ser olika saker, framför allt beroende på var man är, och vilken årstid.

Vi brukar försöka att komma iväg vid åttatiden om morgnarna. Även om vi inte ska köra långt denna torsdag i vår tredje resvecka känns det ändå som en av de mer ovissare men ändå fylld med förväntan. Det får bli som det blir. Vi väljer vägen om Pactola Lake och Hill City, där det bl a finns ett järnvägsmuseum. Ett myller av småvägar här och vi får ta den mot Custer City för att komma till Crazy Horse Memorial.

Detta betraktar jag som det mest sensationella på denna resa. Det började med att Lakota-hövdingen Henry Standing Bear bjöd in skulptören Korczak Ziolkowski (eller Ziółkowski om ni söker på polska Wikipedia) till Black Hills. 1948 påbörjades detta gigantiska arbete. Om 60 år kanske man kan njuta av den färdiga skulpturen föreställandes Crazy Horse ridandes på en häst, uthuggen ur berget. Detta är också ett stort museum och här blev vi kvar till lunch, och sen blev det dansföreställning och nästan ståuppkomedi.

En bit väster om Custer City ligger Jewel Cave och i området finns en mängd andra attraktioner. Vi far i stället mot sydöst till Wind Cave NP. Nu börjar det bli riktigt soligt och varmt men inte så varmt så att man måste gå ner i grottan. Vi tjuvlyssnar på en guide som föredrar för en grupp om trycken nere i grottan och håller sitt vindtyg för öppningen och demonstrerar därmed om det är insugning eller utblåsning på gång. Nu tar vi det med ro och vandrar runt lite här och kör sedan en givande tur på ganska vilda småvägar. Här är stora öppna fält och måttligt kuperat. Vi får bl a se många bisonoxar och rikligt med bluebirds som det ju finns flera arter av. En vildåsna sticker in huvudet genom bakrutan, men inget utbyte. När vi kommer fram till den större vägen stannar ett par kvinnor till och frågar om vi har sett några djur. Ja.

Vi känner oss nöjda med dagen och kör tillbaka till staden som har både postkontor och bibliotek. Dylika inrättningar har vi inte sett till på ett tag. Förutom det vi hunnit se finns i och i närheten av staden både geologiskt museum, dinosauriepark, rymdmuseum, reptilträdgård, björnland, presidentvaxmuseum och som om inte det vore nog Holy Terror Mini Golf. Och faktiskt mycket mer. Man skulle nog inte hinna se allt även om man stannade här hela månaden. Man kan också undra hur länge man skulle behöva leva för att hinna se hela världen. Det är en sak att räkna länder, en annan att scanna av allt av intresse.

När vi lämnar RC nästa morgon har vi ändå kvar en väsentlig sevärdhet, Badlands som ligger sydöst om staden. Detta är ett säreget månlandskap och den södra delen ligger också inom Pine Ridge Indian Reservation, talande nog. Sällan de bördigaste jordarna som har blivit reservat. Här ges ytterligare info om främst Lakotastammen. Det där om Sioux är ett stort missförstånd. Numera får man även läsa ursprungsspråk i skolan, åtminstone i vissa områden.

Vi tillbringar resten av en förlängd förmiddag vidare genom Badlands. Man ska nog inte försöka att beskriva detta unika landskap, måste ses. Missa inte detta om ni är i närheten. Efter en sen lunch kan vi ta det ganska lugnt. Vi ska bara köra till Pierre denna dag, som lär vara den näst minsta delstatshuvudstaden i USA. Här på slätten finns det ett rutnät av vägar och som vanligt gäller det att veta var man är och vart man är på väg. Pierre ligger vid Missourifloden och här går också tidszonsgränsen just i floden. Men gå inte barbent på bron över floden, myggen är ihärdiga. Staden är som sagt ingen metropol men här finns de byggnader som är karakteristiska för delstatshuvudstäder, och som blir mer dominerande ju mindre städerna är.

Efter Pierre är planen att ta oss till Watertown i östra Syd-Dakota under lördagen och att anlända till Minneapolis mitt på söndagen. Ofta är det ju extrema miljöer som blir lockande turistmål och här är det just de vidsträckta slätterna som fascinerar. Vi rullar fram längs vägnätet, inte många hypotenusavägar här men vi ”genar” via ett par vattenhål, Lake Louise och Cottonwood Lake. Lunchstoppet får bli i Clark med 1139 invånare. Man får passa på att äta i dessa lite större ”hålor”. Vi har ju bara sett hålor de senaste två veckorna, men fantastisk natur. En genuin familjeservering där man inte bara kastar in en pajsektor i micron. Vi känner oss manade att göra en ideell insats och beställa även bland de hemlagade desserterna. Herre över sin egen konsumtion. I Syd-Dakotas kulturkatalog har vi också läst om en bilträff i Watertown denna dag och försöker få fram närmare upplysningar här.

När vi närmar oss Watertown gör vi en avstickare till Lake Kampeska som är kantad av flottare kåkar. Närmre centrum intill genomfartsvägen hittar vi ett motell som får duga för en natt. Det visar sig senare bli den billigaste övernattningen med knappt 62 US$ per dubbelrum. I staden finner vi då långa rader av bilar från de flesta decennier målade och renoverade i alla tänkbara format och färger. Staden som har drygt 20 000 invånare hyser även en del äldre byggnader, åtminstone med amerikanska mått mätt.

På söndagen drar vi vidare österut. Så småningom tätnar trafiken. Detta är ju första storstadsområdet sen vi lämnade västkusten. Något som skiljer från här hemma är att man får svänga höger vid rött trafikljus, såvida inte en tilläggsskylt uttryckligen förbjuder detta. Typiskt är också fyrvägsstoppen i mindre vägkorsningar, där man får stanna upp och ”förhandla” om vem som ska köra. Vid ett par tillfällen har det också funnits skyltar med minimihastigheter. Typiskt för storstäderna är också de enkelriktade stadsgatorna med ofta varannan i respektive riktning. Och nu är vi på väg in i Minneapolis där vi nästan kommer rakt på ”vår” stadsdel.

Förstudierna har påvisat ett vandrarhem strax utanför den inre stadsringen med gångavstånd till centrum. Här kan man snacka om anonym existens. Ingenting som signalerar om vandrarhem på utsidan men förbipasserande bekräftar att det är här. De kallar sig Minneapolis International Hostel men det är skillnad på HI och IH. Vi kan dock checka in för tre nätter. Området verkar vara byggt kring förra sekelskiftet och domineras av patriciervillor. Vid en parallellgata ligger en uppsjö av restauranger som även är öppna kvällstid. Kvällsöppet är ju inte alltid självklart ens i centrum av de större städerna.

Inte så långt bort ligger American Swedish Institute. Hur stor får en patriciervilla vara? Liknar mer ett slott, ursprungligen the Turnblad Mansion. År det så här Metros chefredaktör bor? Här finns bl a en stor fönstermålning föreställande brandskattningen av Visby. En besökare utbrast: ”Hur kan någon vilja ha detta i sitt hem?” Många tavlor generellt visar ju historiska dramatiska händelser. Få visar modernt blodsprut. Guernica, Picassomålningen som återbördades till Spanien efter Franco intar en särställning, alltså inte här men i konsthistorien. Turnblad var för övrigt född i Tubbemåla, Vislanda, men hette då Olofsson. Snacka om att vända blad.

Några kvarter norrut går man över den inre motorvägsringen och hamnar i Downtown som domineras av skyskrapor och nere vid Mississippifloden som tidigare var ett industriområde med stora kvarnar sker nu en förvandling mot promenad- och parkområde som även inkluderar den gamla stenbågsbron. Karaktäristiskt för centrum är också alla skyways där man kan promenera torrskodd genom inbyggda ”loftgångar” mellan ett stort antal shoppingkvarter. Kan nog vara bekvämt under Minnesotas vintrar även om det kommer lite regn under måndagen och svalare väder lär visst vara på väg.

På måndagen är det också EM-kval i fotboll och vi har kollat upp att det finns irländska och skotska pubar som visar denna udda gren. Vi får dock inte se Österrike – Sverige utan får nöja oss med Schweiz – England.

Lars-Eric har med sig ett urklipp om svensk-amerikanska städer och på kvällen bestämmer vi oss för att ta en tur till Lindstrom under tisdag förmiddag. Detta ligger en bit nordöst om ”Twin cities” som Minneapolis/St Paul också kallas. Vi ska ju fortsätta mot sydöst på onsdagen. Det borde inte ta mer än en förmiddag att se denna lilla stad. Det finns en större gata och några affärer och ett par kyrkor. Och kaffekitteln på vattentornet. Vi måste förstås besöka konditoriet. Vidare finns statyn Karl-Oskar och Kristina vid emigrantstenen nära frihetsgudinnan som är ett monument över stadens fallna soldater. Dylika monument verkar finnas i de flesta småstäder. Turistinfon är tillfälligt stängd men jag går in på ett kontor bredvid för att höra om de vet hur man hittar till Scandia. Mannen där plockar fram gamla dokument om sina förfäder som kom från norra Värmland, Sysslebäck med omnejd. Och han förklarar vägen också.

Ute på gatan har de andra grabbarna träffat på borgmästaren, Keith Carlson, som guidar oss runt och in på en tidningsredaktion och till parken som håller på att snyggas till och där det finns statyer av Daniel Lindström som gett namn till staden, Joris-Pelle Anderson som antas vara verklighetens Karl-Oskar och Erik Norelius vars journaler studerades av Wilhelm Moberg. Fast dessa invandrare var inga smålänningar utan kom från Hassela i Hälsingland. Efter ytterligare informationspåfyllning bär det vidare till Scandia där det är hög tid för lunch. Nu är det riktigt behagligt att sitta ute och äta men det ska visa sig bli den sista gången man äter ute, det året.

I närheten ligger Gammelgården som är ett hembygdsmuseum, men Nya Duvemåla låg närmre Lindstrom en bit från vägen, som vi fick se lite av på en film. Åter tillbaka till storstaden. Vår restauranggata Nicolett Avenue är förresten fortsättningen på den centrala gågatan Nicolett Mall. Det går utmärkt att låna dator på biblioteket, på-plats-lån inte tag-med-lån, här liksom i andra större städer. På en trottoar står skådisen Mary Tyler Moore staty, hon som drabbades av ett antal tragedier, men här ser hon glad ut. Dags att blicka framåt.

Vi har tänkt att använda onsdag och torsdag för att ta oss till Chicago. Bilen ska lämnas in senast fredag. Onsdagen börjar med regn medan vi kör längs Mississippi. Vi tänker besöka Galena och Rockford på vägen och skippar därmed Madison och Milwaukee. Vår sista tankning gör vi i Red Wing, Minnesota, en kalkyl som ska visa sig hålla (vi kan återlämna bilen utan bensin). Vid La Crosse kör vi över floden och hamnar därmed i Wisconsin. Efter lunchen siktar vi in oss på Dubuque som ligger i Iowa mittemot gränsen mellan Wisconsin och Illinois. Det är ganska gröna och frodiga områden vi far förbi, och småstäder. River Bank står det på en skylt, det är faktiskt en bank som heter så. Bill Pay är inte VDn utan deras huvudapplikation.

Undrar om någon har räknat antalet radiokanaler i detta land. Den svenska tjejduon Icona Pop har hörts ett par gånger. Kanske mer för ungdomar. En för mig okänd låt men en känd röst har också hörts ett par gånger, Your wildest dreams med Moody Blues, och mycket mer.

Framme vid floden och över till Dubuque. Vi orienterar oss i centrum men tar senare in på ett motell i utkanten av staden, intill finns dock både mexikansk restaurang och stormarknad med fyndpriser. Torsdag morgon är det riktigt kyligt men det hindrar inte oss. Galena i nordvästra Illinois är en slags museistad men det är väldigt lite folk när vi anländer och knappt tio plusgrader. Det finns en park där Grant står staty med diverse krigsattribut. Grant verkar också ha haft ett hem i denna stad som tydligen var en viktig industristad i gamla tider när ån kunde beseglas av större fartyg.

Vidare till Rockford som har ca 140 000 invånare och kanske 30 % svenskättlingar. På någon lista var den utsedd till en av de tråkigaste städerna. Tjejen på turistinfon tog lätt på denna ranking. Hon skjutsade oss en runda bl a till en stadsdel med flottare hus, och vi behövde inte trängas i hennes bil. Vi kommer också förbi Erlander Home Museum som dock är låst. Detta visas bara om förbeställning skett. Hon försöker ringa till nyckelinnehavarna. Tillbaka för avsläpp och då säger hon att de väntar på oss för lunch på Stockholm Inn. Vi får körinstruktioner och väl framme blir vi bjudna på ärtsoppa, kåldolmar, pannkakor och glass. Mannen, John C Nelson, betraktas som Mr Sweden här och har varit omskriven i Vagabond, men det vet han nog om, även om vi kommer på det senare. Både han och Barb talar lite svenska men har nog inte gjort det dagligen på åtskilliga decennier. De frågar om rasistiska partier håller på att få inflytande i Sverige, det är ju val på söndag. Vi har inte precis följt valrörelsen men förklarar att det är väldigt få som säger sig vara stolta rasister, men det är illa nog med förenklade budskap.

Alla samtalsämnen är inte lämpliga för middagskonversation men när man reser genom ett land med många muséer där historien bestått av kolonialkrig, slav-handel och -arbete, revolution, indianfördrivningar, inbördeskrig, rasdiskrimineringar som strider mot konstitutionen men också stor immigration och senare decenniers stormaktspolitik inklusive rop på hjälp från dem som hamnar i kläm mellan världens alla konflikter, ja då inser man att det mesta hänger ihop. Yttrandefriheten har också använts för att producera böcker, sånger, musikaler och filmer om de flesta dramatiska turer, ibland till betydande ekonomiskt resultat och kanske någon har blivit klokare. Många skandinavisk-ättade amerikaner vill prata om mycket men man kan inte lösa världsproblemen genom att undvika dem utan det handlar om att försöka förstå andra människors situation och inte tro att man själv är jordens medelpunkt.

Efter maten far vi till Midway Village Museum. Rockford är känt för Sock Monkeys, de är kanske inte så vackra men någon här uppfann en stickningsmaskin som kunde sticka tredimensionella figurer. Jag läser senare att det var en viss John Nelson som tog patent på detta 1868. Här kom man också på att man borde flyga över Grönland om man skulle till Norden. Detta skulle ske 1928 men bensinen tog slut för The Greater Rockford. Resterna av flygplanet hämtades hem från Grönland 1969 och monterades ihop och står nu här på muséet.

Vi hade väl tänkt att anlända lite tidigare till Chicago men vi är tacksamma för allt vi fick uppleva idag och kommer i alla fram innan det är mörkt. Men vandrarhemmet i centrum är fullt. Vi får viss hjälp med att hitta något annat och vi lyckas boka en natt på ISHP nära Damen på blå linjen mot flygplatsen, vilket i och för sig är bra men vi får bara stanna en natt. På fredag morgon bokar vi Raffaelo Hotel på datorn och betalar en natt direkt. Detta ligger bredvid gamla John Hancock Center som numera heter 360 Chicago. Vi kör dit och kan lämna väskorna men har inte tillgång till rummet ännu. Då är det dags att lämna in bilen. Detta sker ganska centralt och är snabbt avklarat, men det går inte att komma in med bucklor och repor.

4 125 miles hann det bli, drygt 660 svenska mil. Vissa skulle nog kunna köra detta på en vecka men det skulle nog aldrig bli en SGS-resa. Nu kan vi ägna oss åt att ströva runt i staden. Vi får också stanna ytterligare en natt på Raffaelo men vi får dribbla lite med extrasängar eftersom vi har lite olika flygavgångar hem. Detta sista hotell är också det dyraste på hela färden. Vi har turats om att betala de gemensamma kostnaderna som snart kan klareras. Övernattningar och bensin och biluthämtning har gått på 1328,25 US$ per person.

Vi är inne i en lite svalare period och några regnskurar faller också under fredagen. Vilken tur att vi är i en storstad. Turistinfon ger förstås massor av input. Vi frågar efter ett Al Capone-museum. Nej, det är inget som vi vill glorifiera, säger damen bakom disken. Men det handlar väl om att säga som det är. Senare visar det sig att Chicago History Museum faktiskt hyser de flesta aspekter av stadens historia. Fast det kanske har genererat massor av insändare i lokalpressen. Här kan man bl a läsa om att det var först på 1970-talet som svarta fick rätt att fritt välja skola, kanske något som skulle platsa i den svenska valrörelsen. Antagligen är detta världens snällaste stad, i förhållande till sitt rykte.

Annars domineras centrum av en skog av skyskrapor och öster därom de gröna parkerna intill Lake Michigan. Strax norr om innersta centrum rinner Chicago River ut i sjön. Floden är förbunden via en kanal med Illinois River som är en biflod till Mississippi. En ö? Några andra resenärer har rekommenderat en arkitektonisk stadsvandring men vi väljer att vandra mer på måfå. Sears Tower som var världens högsta byggnad när den byggdes i början av 1970-talet heter numera Willis Tower. Men man kan inte åka upp i varje hiss man kommer i närheten av.

På söndag hinner jag åka upp i vårt grannhus 360 Chicago klockan nio på morgonen, i solsken. En vidunderlig utsikt förstås, och här kan man följa strandlinjen norrut. Mot sydöst är det mer soldisigt men Gary, Indiana ligger ju inte så fruktansvärt långt bort. Man hinner även med en promenad innan det är dags att söka sig mot flygplatsen.

En svensk-engelsk läkare hinner få in några preliminära valresultat innan vi stiger ombord. Verkar bli en lång hemresa både i tid och rum med många osäkra faktorer. Ska ju direkt till jobbet på måndag morgon.