Minnen av Magnus Andersson av Lasse Berg

Minnen av Magnus Andersson

Lasse Berg

Magnus Andersson var äventyrsresenären. Han gav under sitt liv tusentals resenärer upplevelser de aldrig skulle glömma. Bort till för dem avlägsna trakter jorden runt. Äventyr blev resorna, fast kanske inte i sedvanlig betydelse. Han strävade aldrig efter farliga strapatser, alltså med ”risker eller osäkert utfall” för att tala med Wikipedias analys av ”äventyr”.

Det var andra folk med andra kulturer han vill ta sina resedeltagare till, få dem att lära känna och förstå. Vilket dock med tanke på hur svåråtkomliga platser han sökte sig till faktiskt kunde innebära en del svårigheter för deltagarna. Jag vet som så många gånger rest med honom.

Det här är inte en biografi över Magnus Andersson utan minnen från en kär bekantskap.

Efter år som yrkesmilitär hoppade han av för att bese världen. Först med andra resenärer, sen som organisatör av egna gruppresor. I mitt fall handlade det dock om att han skulle komma att hjälpa mig i samband med olika produktioner av TV-dokumentärer vilka innefattade mer svårorganiserade expeditioner, som vi behövde hans hjälp med.

Det började i slutet av 80-talet när filmaren Stig Holmqvist och jag skulle göra en film om upptäcktsresanden Sten Bergman.

Han var min stora barndomsidol. Hans radioberättelser och böcker på 50-talet om kannibaler och paradisfåglar på Nya Guinea förändrade mitt liv. Självklart skulle jag resa i hans fotspår. Stig, som stammade från Helsingborg, hade fått nys om att Magnus, också han från denna stad, hade gjort spännande gruppresor till den svårtillgängliga indonesiska delen av jätteön Nya Guinea. Irian Jaya som det då hette, där Bergman gjort flera längre resor.

Magnus skulle hjälpa oss. Han tog oss både till höglandet och ner i Asmat, det då mer eller mindre stängda kustlandet söderut mot Australien. Redan där upptäckte jag det unika med Magnus resor: hans fenomenala organisationsförmåga och hans nära kontakter med de folk vi skulle få träffa.

Av den katolska missionen lyckades han inte bara hyra det plan som kunde ta oss från höglandet till deras missionsstation i Agats vid kusten. Han fixade också en liten ångbåt från dem, en veritabel Asmats drottning, ett stånkande plåtschabrak som skulle ta oss längs kusten och uppför Eilandenfloden, in i denna säregna träskdjungel som skyddat befolkningen mot intränglingar i tusentals år.

Ett exempel på Magnus organisationsförmåga: efter att ha tuffat fram bland saltvattenskrokodilerna längs kusten kom mirakulöst ut ur djungeln en liten båt med några vinkande papuaner ombord. Iförda höftskynken och vackra fjädrar från paradisfåglar i håret hade de med sig nygräddat bröd och annan läcker skaffning åt oss. Som Magnus beställt på något för mig fortfarande obegripligt sätt (detta var alltså långt före mobiltelefonernas tid där). Han ville att man skulle kunna njuta mitt bland alla påfrestningar.

Och de lokala kontakterna. Vid vårt besök hade det gått över 90 år sedan Sten Bergman föddes och han var sedan länge död. Men Magnus hade genom sina förbindelser med de lokala befolkningarna hittat hans mamma. Djupt inne i Asmats regnskog!

Allt detta hade med Bergmans sista besök på Nya Guinea att göra. Den resulterande boken fick den lockande titeln Min far är kannibal. I radion berättar han för en andlöst lyssnande skolkille i Båstad (jag hade fått vår lärare att ta in en radioapparat i skolrummet) om hur han och hans hustru adopterats av ett kannibalpar. Dessa var betydligt yngre än sina svenska barn.

Magnus hade alltså lyckats spåra upp Bergmans adoptivmamma Akintjes. Hon visade sig i högsta grad fortfarande vara i livet. I sin förtröstan att Magnus vänner också var hennes vänner berättade hon gärna om ceremonin och adoptivföräldrarnas förhoppning att detta skulle resultera i att de äntligen skulle få en yxa av stål att ersätta sin hopplösa stenyxa. Fast det blev en Morakniv och fina örhängen.

Magnus hjälpte senare Stig och mig att ordna en makalös expedition längs Sidenvägen i Sinkiang i Sven Hedins, en annan svensk upptäckare, spår. Vi kom dit bland de första när Kina började öppna upp lite. En resa som inkluderade en kamelexpedition genom Taklamakanöknen till en sedan årtusenden försvunnen stad, Karadung, som Hedin hittat rester av i slutet av 1800-talet.

Magnus och mitt samarbete fortsatte under årtionden i både Asien och Afrika. Ständigt blev jag hjälpt av hans osannolika förmåga att skapa varma kontakter med lokalbefolkningar, vilka ofta var helt ovana vid konstiga besökare. En hundraprocentig respekt för de så kallade ursprungsbefolkningar, som han tog sina resenärer till.

Samt hans problemlösningar.

När ett filmteam och jag med hans hjälp skulle ta oss genom Sahara, för att bland annat vara med på en av de sista saltkaravanerna i Mali, följde också min fru Ingrid med. Problemet var att hon måste ta en spruta i veckan mot sin reumatism. Levande vaccin som absolut inte fick bli varmt. Inga problem för Magnus. En kamel med ett isblock på sidan kylde ner läkemedelspåsen. Det tar lång tid för ett isblock att smälta helt, också i Sahara.

Jobbigt kunde det vara att resa med Magnus, även om det då handlade om något nödvändigt ont, inte bara att pröva kroppen för prövningens skull.

Under vår första färd tillsammans i Nya Guineas regnskog lades grunden för vår livslånga vänskap även bortom resornas äventyr. Problemet var att i regnskogen regnar det. Jobbigt, men också dubbelt problematiskt när man filmar. Efter alltför långa dagar och nätter i fallande skyar frågade jag honom om vad han gjorde för att ha lite roligt ibland. ”Jo, jag håller på att skaffa mig en bostad i södra Frankrike”.

Det blev Rians. Som därmed också under några år blev min hustrus och min återkommande bas för forskningsfärder syftande till att hitta något eget där nere mot Medelhavet till. Så småningom landade vi i en egen by 10 mil söderut. Frankrike blev därmed ett nytt nav för våra möten med Magnus. Vilka oftast handlade om att vi försökte bjuda varandra på det goda liv som fransk mathållning kan innebära.

När jag på Magnus begravning frågade hur många av besökarna som rest med honom höjdes en majoritet av händerna. När jag frågade hur många som ätit en lång god middag med honom sträcktes samtliga nävar entusiastiskt i skyn.

Hans närkontakter med otaliga kulturer hade lärt honom vad det goda livet handlar om. Människans bland däggdjuren unika förmåga, och vilja, att äta långa måltider ihop under livligt pladdrande. Inte bara bland den egna familjen, eller den egna stammen, utan i lag med vänner från de mest skilda ursprung. Så löser vi lättast våra problem.

Magnus resenärer kände ett vi.

På hans initiativ bildades 1988 Scandinavian Geographic Society, ”en anspråkslös kamratförening för alla som älskar att resa, möta andra kulturer, uppleva djur och natur och som vill resa med omsorg och största möjliga hänsyn”. Sedan dess har man ordnat resor som i Magnus anda bland annat syftar till att informera om och verka för ursprungsbefolkningars rätt till självbestämmande och integritet samt bevarande av deras kulturer.

Han hade en unik förmåga att inte bara erbjuda sina medresenärer minnen för livet utan också att hitta lokala vänner.

Vilket för min del faktiskt kunde leda till att det gick det åt skogen. I flera bemärkelser.

Som när jag tillsammans med filmaren Anders Ribbsjö höll på med en dokumentärfilm, som alltid för SVT. Denna gång skulle den handla om afrikanska drömmar om det goda livet, som motvikt till den kolsvarta bild som på 90-talet i vår del av världen rådde när det gällde denna kontinent. Med hjälp av afrikanska närbilder ville vi försöka fiska fram människors hopp. Ett exempel jag gärna ville lyfta fram gällde Mbuti-pygméerna djupt inne i Kongos regnskogar. Helst i Ndokiskogen i Kongo-Brazzaville. En av de få publikationer som lyckats ta sig dit var National Geographic, som gav numret om detta äventyr namnet The Last Place on Earth.

Naturligtvis hade Magnus redan varit där. Flera gånger. Nu skulle han låta oss få komma till ett ställe där knappt någon annan utomstående påstods ha satt sin fot. Det blev kanot längs en liten biflod till Kongofloden. Skrikande papegojor som flög mellan trädens valv över vår färdväg. Där framför oss simmade något stort. Nej, inte en orm utan en ödla. Stillhet.

Och så! På avstånd hörde vi rytmisk sång. Vi närmade oss en pygmébosättning. Anders filmade koncentrerat. Jag fantiserade upphetsat om vad de sjöng för att välkomna oss, så rytmiskt och vackert. Kanske om gudomar, högre makter? Den sista platsen på jorden, alltså. Och så, plötsligt slutar Anders filma, vänder sig om och väser ”det här kan vi ju inte använda” fast med lite mindre tryckbara ord. Och nu hörde jag det rytmiska ”magnusanderssonmagnusanderssonmagnusanderssonmagnus andersson”.

Ingen som träffat Magnus glömde honom.